Microfunderingar.

Micron uppfanns på 1940 talet i Amerika, men det dröjde innan den började säljas ut till kund och det dröjde ytterligare en hel del år innan vi (i sverige) anammade och tog in den i våra kök. Första gången jag kom i kontakt med en var då jag hälsade på en syster som befann sej i New York, det var 1987 eller kanske 1988,-hmmmm minnet börjar svikta.
Jag var livrädd för den!
Var bergsäker på att den var livsfarlig och att strålningen från den, skulle förkorta mitt liv avsevärt.
Då den användes väldigt flitigt, vid tillagning av maten som serverades i det huset, så var jag ju tvungen äta den "bestrålade" maten, - för att inte svälta ihjäl.
Jag överlevde och bestämde mej för att inhandla en så fort jag bara kom hem och fick tag på en, den var ju suverän, tyckte jag helt plöttsligt.
Min första micro (funkar fortfarande där den står idag), var stor och rymde 2 tallrikar utmed varandra och hade en stekplatta där man kunde bryna mat osv, få en "stekyta". Jag använde den flitigt till en början,-men ganska snart falnade intresset för matlagning i den och den brukades främst till upptining. Eftersom den var stor och klumpig, så bytte jag ut den mot mindre modell och har väl under åren hunnit förbruka några stycken då kvalitén på småttingarna verkar vara avsevärt sämre. I dagsläget används den till att tina köttfärs och värma Jakkis mat, ibland även rester som jag brukar inta till lunch.
Visst finns det idag mera avanserade som även lämpar sig för matlagning, men nog föredrar jag att laga mat på och i spisen, det känns som mer rejält på nå´t vis.
Helst skulle jag vilja ha en gasspis, minst som Mobergs,-men det är en annan historia.